Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Idag skulle Patrik och Selma vara själva här hemma en HEL dag utan mig, jag skulle iväg på en utbildning. Jag har ju nyss slutat helt med ammningen och när jag ammade så var jag ju "tvungen" att befinna mig på en armlängds avstånd... =)
Men uppladdningen inför idag var väl inte direkt toppen, Selma har ju som sagt varit sjuk och igår var hon fortfarande lite "olik sig" och fick bland annat ett frispel på ica maxi så att jag fick bära henne skrikandes hela vägen hem samtidigt som jag släpade på vagnen och massa blöjor... Kan säga att jag kom hem svettig!
Och inatt sov hon riktigt dåligt. Det innebar att vi somnade ordentligt vid 04.30 och klockan 05.30 ringde min väckarklocka... Mysigt...
Så jag traskade hemifrån medan Patrik och Selma lekte trötta men glada på golvet.
När jag kommit in till stan så ringer Patrik och jag kan knappt höra vad han säger pågrund av vår dotters illvrål i bakgrunden... Hon skrek som en galning och Patrik var riktigt uppgiven och visste inte vad han skulle göra för att få åskmolnet att stråla som en sol igen. Så efter lite överläggning så kom vi fram till att jag skulle vända hemåt igen.
Jag vet att han och Selma klarar sig toppen utan mig, dom gör det redan nu några timmar här och där. Men den här veckan har inte Selma varit sig själv och allt blev nog helt enkelt lite för mycket för oss alla nu. Så jag tog mig hem igen och möttes i dörren av Patrik med en sovandes selma i famnen, helt utmattad av allt skrik...
Men när hon sedan vaknade så strålade hon åter som en sol och allt som Patrik gjorde var helt toppen tyckte hon. Så med facit i hand så kanske det hade funkat för mig att stanna i stan. Men vi är ju förstabarns föräldrar och har ingen erfarenhet kring detta så allt känns som ett litet expriment där vi måste testa oss fram till dom bästa lösningarna. Och ibland viker vi säkert lite för lätt inför lilltrollets krokodiltårar. Och det tänker jag inte sticka under stolen med. Och jag tycker vi har den rätten också, rätten att få misslyckas ibland och lära oss av våra blunders.
Så som sagt, vi ska ta det här i små steg istället! Inte börja med en mastodontdag där jag skulle varit borta från 6 på morgonen till 6 på kvällen utan ta det i små steg. För att vi alla tre ska känna oss bekväma! Dessutom befinner hon sig i en separations-"rädsla"-fas som alla 6-9 månaders bebisar ska ta sig igenom, så det är klart att hon skriker när hon inte riktigt har koll på läget. Det är nog bara vi som ska bli lite mer "hårdhudade". Fast egentligen tycker jag nog inte det behövs. För jag tror (och vet) att vi är bra föräldrar till Selma. Så vi gör det här på vårt sätt i vår takt.
Så efter lite mys här hemma åkte vi in till stan alla tre och köpte äntligen Patriks efterlängtade kamera! På hemvägen svängde vi förbi Vendelsö och fikade med Patriks föräldrar. Och nu på kvällen har jag tagit ett bad med Selma ( Åh så hon älskar att bada!) medan Patrik lagade potatisgratäng och fetaostfyllda köttfärsbiffar, gott!!!
Nu sover Selma och vi har funderat klart kring morgonens händelser och konstaterat att det inte alltid är lätt att vara förälder. All heder till våra egna föräldrar som lyckats så himla bra med oss =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar