Tacksamhet

Går runt här hemma på min lediga dag, städar och diskar och hinner fundera en hel massa. Här är några av förmiddagens tankar:

Ibland rusar allting på så himla snabbt och man tar sig inte tid till att reflektera över hur man faktiskt har det. Ibland är det så lätt att klaga, gnälla och oroa sig bara för att man är trött och inte orkar filtrera det kan menar/känner. Ibland gör man verkligen "en höna av en fjäder" bara för att man just då tappat referensramen. Ibland smittas man av andra människors pessimism och börjar låta precis likadant, även fast man egentligen från början var på gott humör. Ibland har man så bråttom att nå sina mål så att man missar mängder av saker på vägen. Ibland tror man att prylar och platser ska göra oss lyckligare. Man tänker att: "Bara vi gjort/skaffat/fått det här så kommer allt vara perfekt".

Men, ibland kommer plötsligt den där tids-luckan då man plötsligt hinner tänka/känna efter och har man då bara orken så är det ganska lätt att få perspektiv på många saker.

Många gånger är det dom små sakerna som räknas. Vi klarar oss utan dom flesta prylarna. Vi behöver inte gnälla bara för att någon annan gör det. Vi kan få må bra även fast det finns många som mår dåligt. Vi kan få skälla och klaga, men det ska vara befogat och konstruktivt. Vi löser så många fler problem om vi har en positiv syn på dom.

Jag är så otroligt tacksam för att jag får vara med om så många fina saker och jag känner hellre tacksamhet över allt jag har än att känna besvikelse över det jag inte har.

Jag har lovat mig själv att sätta mål, rimliga mål, och att njuta av allt som händer påväg mot mina mål. Ibland kan vissa mål-linjer flytta sig och då får man lägga in en extra växel för att hinna ifatt. Vetskapen om hur många mål-linjer man faktiskt lyckats ta sig över gör att man får kraft.
Bara man tar sig tid att tänka och minnas hur man tagit sig framåt. Precis som man lär små barn att om dom någon gång går vilse så ska dom stanna upp och tänka innan dom rusar vidare i panik. Se till att bygga sitt lilla vindskydd och vila där. Hjälpen (vägen hem) kommer när man minst anar det.

Ibland önskar jag att jag kunde samla alla jag känner, och då menar jag ALLA, för att få chans att tala om hur mycket jag uppskattar alla och allt dom/ni gör för mig, stort som smått. Det skulle vara så härligt att ha massor med människor som man bryr sig om på samma plats bara för en liten stund, bara stå där bland alla och känna att "det är alla möten med dom här personerna som har gjort mig till den jag är här och nu".

"Framtiden kommer av sig själv, men framstegen måste vi göra själva"