Jag har just läst klart en av dom bästa böcker jag någonsin läst. Flickan under gatan av Roslund och Hellström. Jag ber ALLA att ta sig tid till att läsa den.
Det är ingen bok man läser för en skön avkopplande stund i soffan. Det är en bok som griper ett fast tag kring mitt innersta. För varje sida jag läser blir klumpen av obehag större och större i magtrakten.
Boken handlar om ett av våra svenska gatubarn (!) Alltså riktiga GATUBARN i vårat Sverige. Författarna har gjort ett stort förarbete kring boken där dom tagit sig ner i tunnlarna under Stockholm tillsammans med dom få människor som vet vart dom här barnen finns. Helt fruktansvärt. Jag kommer aldrig någonsin mer kunna åka tunnelbanan vid Fridhemsplan utan att tänka på dom här barnen.
Och på precis samma sätt som det här med att jag gått med i Donationsregistret och blivit Världsförälder så känner jag att jag inte bara kan sitta här hemma i min trygga fina varma lägenhet med pengar på kontot och mer mat än jag kommer äta upp i kylskåpet. Jag måste göra något.
Inte bara för att döva mitt samvete utan för att jag tycker att det är så sjukt orättvist hur vissa människor blir satta i dåliga situationer pågrund av att dom som styr i Sverige på olika nivåer och i olika sammanhang, dom som ska representera mig/oss, inte tar sitt jävla ansvar och ser till att plocka fram pengarna och skrida till verket.
Alla sånna här insikter som man drabbas av gör att jag mer än gärna tex skulle betala mer i skatt om jag visste att pengarna hamnade där dom gör mänsklig nytta.
Just nu känner jag bara för att göra det omöjliga, göra det som oftast bara stannar vid tanke för att handlingen är så himla mycket svårare att utföra. Jag vill förändra dom här vidriga sakerna som pågår.
Men i vilken ände börjar jag? Vart behöver jag ta mig in för att göra störst skillnad? Vilket ställe/organisation kan man ansluta sig till för att göra skillnad för sina medmänniskor?
Många frågor men jag ska banne mig hitta svar på dom. Jag klarar inte att bara stå vid sidan och titta på.
Jag vet att det låter så präktigt och så "Save the world"-aktigt.
Men hur kan man blunda när man läst det här citatet som boken börjar med:
"Det värsta är inte att vara hemifrån.
Det är att ingen letar efter en. "
Micaela, 16 år,
Aspås ungdomshem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar