Bli aldrig besegrad!

Måste bara säga att jag gillar lugna mysiga människor som inte gör så stort väsen av sig men ändå lyckas slå alla i prestation och dessutom fortsätta vara underbara människor! Så himla härligt att jag känner många sånna personer!

Sen tänkte jag också berätta om hur glad jag blir när jag inser att andra uppskattar mig. Dom två senaste dagarna har jag fått två sånna fina små bekräftelser på att jag också gör intryck på människor.
I förrgår var det personalen i en av våra butiker som ringde mig och undrade om jag ville bli deras chef för att dom tyckte att jag var den bästa chef dom hittils mött och att det berodde på min personlighet. Fantastisk känsla!

Igår hände det igen,tamtatam!!! fast då var det en säljare från en butik jag tidigare bossat :) i som ville lämna mig som referens på sitt CV då han tyckte att jag var den som utvecklat honom mest och sett till att få butiken att fungera. Man blir ju så rörd!

Det som dessutom är underbart med detta är att det betyder så mycket just pga att det kommer ifrån människor som jag själv tror att jag har lärt mig mycket av och det är personer som hela tiden har ställt upp på mig. Såklart att jag då gärna är deras referens och ställer upp på dom!!!

Läste just min syrras blogg om att man lätt blir påverkad av "gruppen" i hur man känner sig. Jag håller med henne. Det är så det fungerar. Jobbar man i grupp (oavsett plugg eller arbete) så blir man påverkade av varandra.
Det är ju egentligen väldigt bra för det betyder att det finns alla möjligheter att lära sig saker om sig själv samt att det som gruppen ska utföra kan leda till succé om alla verkligen satsar på den positiva vägen.

För det kan såklart också bli precis tvärsom, alltså värsta katastrofen. Men ingen vill ju egentligen befinna sig i katastrof och depp-zonen så alltså borde det vara tämligen enkelt att som grupp tillsammans "rycka upp sig" därifrån.

Fast det är ju aldrig så enkelt. Men jag skulle vilja påstå att det är dom små tankarna som gör det. Ens egen inställning.

För tänk om alla kom till jobbet med inställningen att det ska bli en bra rolig dag där jag ska göra mitt bästa både för min egen men också för gruppens skull. Då skulle ju alla jobba för varandra och framgång föder framgång.

Alltså en positiv synvinkel på problemen borde göra att man tillsammans tar sig igenom dom och att problem som förut var i SUPERSIZE-storlek plötsligt krympt till EXTRASMALL-storleken.

Tillsammans kan man bygga upp men man kan också riva. Jag tror att det är viktigt att ha den insikten oavsett vad för slags grupp man tillhör. Vänner, Jobb, Skola, Familj.

Ta ditt ansvar mot dina medmänniskor och försök göra den situation ni befinner er i till bästa möjliga. Ett råd till min syster är att lita på sin egen känsla och att det är efter en tung uppförsbacke som den härliga nerförsbacken väntar där man bara kan rulla med i den framgång som man jobbat fram påvägen upp.

Jag tror inte att man kan rusa iväg från sånt som verkar motigt, jag tror snarare att man ska försöka "hang in there" tills man blir mer säker på vad känslan beror på. Såklart att man har rätt att backa eller ångra sig om saker känns hopplöst. Men känslan av att ha tagit sig igenom nått som man från början trodde var omöjligt är så mycket bättre än känslan av att alltid få undra "om man hade klarat det".

Så där ja, nu har klockan som vanligt blivit alldeles för mycket och det är dags för mig att sova. Imorgon är det väckning 05.30 för vi ska vara på jobbet tidigt för att ta hand om massa varor som kom idag...jul-varor... Lovely :)

Ett fint citat får avsluta kvällens filosofi-stund:
"Det är bättre att förlora några strider medan du slåss för dina drömmar
än att bli besegrad utan att ens veta varför du slåss"